En nära vän opererades igår för cancer. Tiden hakade upp sig och allt kändes väldigt overkligt. Nu vet jag att han mår under omständigheterna bra...
Våren känns fortfarande fin, trots en del orosmåln. Jag tror att det här året kommer att sätta spår för alltid. Det har varit lite som, Året då jag inträdde i någon slags helt verklig vuxenvärld. Allt är på riktigt, allt kan händ, gott och ont, och det kan hända vem som helst.
Nu är jag hemma från NY. Jag är vimmelkantig, trött i benen efter att ha undersökt nästan hela Manhattan till fots och lycklig framförallt, resan har varit en av de bästa någonsin.
Återkommer med bilder senare.
Med håret blekorange som en trött höstdag reser jag med pekfingret över globen. Fräknarna skvallrar om vår. Den har kommit nu! I morgon reser jag väster ut. Inte bara mitt finger utan hela min kropp kommer att landa i New York.
Mina föräldrar har hälsat på i några dagar. Vi har hunnit med att vara fulla på Möllan men släkten, en tripp till Köpenhamn där vi besökte underbara Riz Raz, en vegetarisk restaurant och vackra Christiania. Annars har vi mest hängt runt i Malmö, ätit gott och tittat på naturfilm. En intensiv men fin helg. Tyvärr inte det mest ultimata sättet att umgås med sina föräldrar på. Jag önskar att de bodde närmare så att man kunde ses oftare och på ett mer normalt sätt...
Det var så otroligt länge sen. Och jag saknar förritiden. När vi var små och rosiga och bråkiga och fulla av upptåg på språng bakom en buske uppe i ett träd på en mur med näsan i gräset jordiga fingrar och skrubbade knän.
Jag måste nostalgitrippa och låtsas att jag fortfarande är samma människa för att inte drunkna i nånsens och storstadsdynga och bitterhet och vonobenfasoner och total avsaknad av humor och självdistans.
"Finns det ingen som kan hjälpa mig?!"
Det här är så fint att jag inte vill något annat än att hoppa hopprep!
Det här är gråtlycka och gåshud.
Jag och Christian ska åka till New York 18 april. Det känns pirrigt. Det första pirret beror på att jag aldrig har åkt så långt bort förut. Aldrig utanför Europa. Sen pirrar det lite för att det ska bli spännande att packa väskan igen. Jag funderar lite på vad jag ska ha med mig, vilka kameror som får följa med och kläder! och skor!. Jösses jag blir helt snurrig bara jag tänker på det. Jag är förvånandsvärt dålig på att packa, med tanke på hur många gånger jag har gjort det... Jag ska i alla fall få låna en resväska av Kristin, en sån med hjul. Annars brukar jag mest packa i en stor ryggsäck, men jag kännde att det inte riktigt passade sig för den här resan.
Sen funderar jag lite på vad vi ska göra, inte för att det skulle finnas för lite aktiviteter, snarare tvärt om. Så om någon som läser det här har ett bra tips, skriv gärna! Klubbar, mat, affärer, ja allt ni kan komma på. Jag blir hemskt glad då.
Ja vad ska man säga. Orkar inte skriva just nu, så det får bl den här fina pausbilden på Kvistian, (jag), och Christian.
