Det har varit en bra dag. Först vaknade jag helt tillknycklad, som vanligt. Mina ritualer på morgonen är alltid utförda i en total dimma och jag minns väldigt ofta inte hur jag överhuvud taget har kunna ta mig till bussen eller tåget till mitt jobb i Lund. Jag steg i alla fall in på mitt jobb ca 5 i 8. Rödögd och ruffsig. Jag jobbade i två timmar och sen tog jag tåget till Malmö igen. Gick genom stan, köpte frukost, två bullar med fetaost och oliver, och hårtoning. När jag kom hem åt jag en av bullarna samtidigt som jag pratade i telefon med pappa. Han berättade något om någon släkting men mitt huvud var redan fullt av annat. Sen färgade jag håret, ljusbrunrött, skulle man kunna säga. Jag klädde på mig en svartvit stass, klänning strumpbyxor skor tröja jacka och smycken. Kände att dagen krävde en fin fasad. Leendet och lyckan fick också följa med. Jag mötte upp Ida och Sofie på Apköket, mycket trevligt! Jag åt potatissallad med veg-chorizo. Mäktigt och gott. Ida åker till Senegal i morgon så det blev som en avskedsfika, fast inte alls sorglig. På Apköket jobbar ju Björn, alltid trevligt att träffa honom, och för en gång skull bestämde vi en dag för en han-och-jag-fika. Det var verkligen inte igår, så det ser jag fram emot. Efter det gick jag hem och läste lite i Filter, världens bästa tidning, och somnade efter ett tag på sängen. Vaknade av sms från Kristin som undrade om jag skulle med henne och Gabbi på fest. Jag funderade i fem minuter och kom fram till att kvällen var som gjord för att titta på ensamfilm. Det blev Jules & Jim av Truffaut som jag lånat av Sofie. Till det en bit kladdkaka med banan och lingon/tranbärsjos. Mitt i filmen var jag tvungen att pausa för att gå ut på balkongen och fota månen, alla ljus och fint upplysta fönster. Jag känner att inspirationen börjar bubbla i mig igen!
Nu ska jag sova. Jag har kramat varje möjlig droppe ur denna dag och jag känner nu att den är slut. Kanske nununu. Ja, nu tog dagen definitivt slut. Hoppas ni har haft det lika fin som jag.
För att sova gott i natt får ni Karin Boyes:
Du är min själs uppståndelse
Du är min själs uppståndelse
till verklighetsextas,
att luften rör mig het som eld
och syns som ett hav av glas,
och mina ögons makt,
att de domnande förnimmer
hur alla färger flammar ut
i drucket skimmer.
Du är min viljas styrka,
du ger mig en kraft
att vänta och att handla,
som aldrig jag har haft.
Ja mina sinnens hunger,
som hetsar mig och jagar,
blir därför att den gäller dig
ett jubel alla dagar.
Du är mitt livs mognad.
Du gör mig hel.
Ur mitt förgångna samlar sig
var tåga och minsta del.
På hundra skilda vägar
har jag vandrat och trevat.
Nu möts de. Fram mot dig
har jag levat.
Godnatt gott folk!
Jag och Christian
