Det var så otroligt länge sen. Och jag saknar förritiden. När vi var små och rosiga och bråkiga och fulla av upptåg på språng bakom en buske uppe i ett träd på en mur med näsan i gräset jordiga fingrar och skrubbade knän.
Jag måste nostalgitrippa och låtsas att jag fortfarande är samma människa för att inte drunkna i nånsens och storstadsdynga och bitterhet och vonobenfasoner och total avsaknad av humor och självdistans.
"Finns det ingen som kan hjälpa mig?!"
No comments:
Post a Comment