Ninja hos doktorn

Att ha en raskatt är en helt annan sak än att ha en robust vägkorsningsbondkatt. Alla raskatter verkar ha olika problem som man måste tampas med på ett eller annat sätt. Devon Rex har hudproblem, magproblem allergi och säkert massa annat. Lilla Ninja som bor hos oss har för tillfället hudsvamp, det är inte lika äckligt som det låter, och vi måste därmed tampas med en ylande, blöt och intvålad katt varannan dag. Ja, vi måste schampoonera henne varannan dag i några veckor framöver! Det är lagom kul, men efter tvångsbadet verkar hon alltid extra nöjd och glad och kliar inte längre sönder sin tunna lyxkatthud.
Samma sak gällde idag när vi var hos vetrinären för att ta ett urinprov; vi klämde in det stackars djuret i resburen och åkte med Ninja ylandes på bussen till djursjukhuset. Vi väntar, får komma in, djurdoktorn desinficerar Ninjas mage, han lokaliserar urinblåsan med ultraljud och sticker in en nål för att suga ut urin och något märkligt slem, ja det är tydligen så man tar urinprov på katter. Ninja är ganska lugn. In i buren, ninja surar. Vi tar bussen hem, Ninja ylar bara väldigt lite nu. Äntligen hemma! Ninja börjar spinna och leka som hon inte gjort på väldigt länge, hon hittar en ny favoritleksak, en salt pinne som någon tappat på golvet. Helt plötsligt är världen lite ljusare och både jag och Ninja ganska mycket gladare, för vad är bättre än att se på när ens lilla katt leker för fullt och faktiskt kommer och gosar självmant i stället för att ligga på samma fläck hela dan?..
Egentligen skulle det här inlägget handla om hur dumt jag tycker att det är att föda upp rasdjur med olika problem och att det är fullkomligt vidrigt att ha tex katter som måste vara inne hela livet. Men jag vet inte... det får bli skrivet en annan gång...