När jag var liten kom det en gång en tysk man och bodde hemma hos min familj. Jag minns inte riktigt varför men jag tyckte i alla fall att han var en kul typ. Jag har för mig att han hette Manfred... Jag vet inte om jag verkligen minns detta eller om det är mamma som har berättat. Han sa i alla fall: Caroline, när jag var liten så hade jag en lövgroda... Han pratade svenska med en väldigt mjuk tysk brytning.
Så, när telefonen ringde för ett par månader sen och jag hörde den här rösten igen var förvirringen total. Jag var nyvaken och och sluddrande förklarade jag att jag var på väg till jobbet. Det var jag inte, men brukar säga det när jag inte har lust att prata men telefonförsäljare. Men sen lyckades jag uppfatta att personen ringde från Naturskyddsföreningen och han undrade om han skulle ringa tillbaks. Och eftersom jag älskar djur och natur, hade huvudet fullt av lövgrodor och fullkommligt avgudade hans manfredska brytning så tillbringade jag säkert en kvart med att lyssna på och ta till mig information om den vitryggade hackspetten. Självklart! gick jag med i Naturskyddsföreningen. Kan tillägga att jag inte drog historien om lövgrodan för "NaturskyddsManfred" och det var givetvis inte den riktiga Manfred som ringde.
Idag vid mitt första toalettbesök hittade jag tre tidningar Sveriges Natur och tre från Fältbiologerna, i den klassiska högen av dassliteratur. Jag har inte läst någon av dem helt, så det är dagens uppgift. Jag har börjat med det senaste nummret av Fältbiologen, Döden lurar överallt. Ett väldigt intressant nummer som bokstavligt talat "tar ner döden på jorden". Läs läs läs! Och kom ihåg att den naturliga döden är en naturlig del av livet...
Jag hemma på besök i min naturliga miljö, de värmländska skogarna, med min helt strålningsfria kottmobil.
"...man blir så trött så man kan dö på de abstrakta ordens kö..."
Var läste jag det? Är det någon som vet? Minns bara att jag var liten och att dikten fanns i en bok om miljö, för barn... antar jag.
No comments:
Post a Comment